publicerad: 2021  
1öster östern
öst·ern
substantiv
ös´ter
1 endast obestämd form det väder­streck som överens­stämmer med den upp­gående solens (genom­snittliga) läge dvs. i 90 graders vinkel mot nord-syd­linjen
SYN. 1öst 1
österifrån; österut
fönstret vetter mot öster; solen går upp i öster
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska öster; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. lat. auro´ra 'morgon­rodnad'
2 östra delen av visst land eller om­råde
i öster är landet bergigt
○ sär­skilt (i bestämd form) om Orienten
Österns mystik; Fjärran Östern
belagt sedan ca 1500 Josua bok, Domare boken
2öster
öst·er
adverb
ös´ter
● i den upp­gående solens (genom­snittliga) riktning eg. så­dan den är vid dag­jämningarna
SYN. 3ost
gården låg öster om byn; de seglade öster ut
belagt sedan 800–900-talet (runsten, Västra Stenby, Östergötland); vanligen runform austr, fornsvenska öster