publicerad: 2021  
anhålla anhöll anhållit anhållen anhållna, presens anhåller
verb
an`hålla
1 formellt begära vanligen hos över­ordnad
JFR ansöka
anhållan
någon anhåller (hos någon/något) om något/att+verb/sats
någon anhåller (hos någon) om något
någon anhåller (hos någon) om sats
någon anhåller (hos någon) om att+verb
någon anhåller (hos något) om något
någon anhåller (hos något) om sats
någon anhåller (hos något) om att+verb
någon anhåller (hos någon) att+verb/sats
någon anhåller (hos någon) sats
någon anhåller (hos någon) att+verb
de an­höll om två dagars permission
○ spec. i en fras på inbjudnings­kort och dylikt (ofta för­kortat "o.s.a.")
om svar an­hålles senast 10/5
an­hålla om någons hand se hand
belagt sedan 1592; efter tyska anhalten 'hålla fast; hålla i; begära'
2 till­fälligt beröva friheten med stöd av lagen; tills frågan om häktning är av­gjord
JFR arrestera, gripa 2, 1häkta 1
någon anhåller någon (för något)
en 46-årig man har an­hållits för in­brottet; hon blev an­hållen i sin från­varo; den person som har suttit an­hållen miss­tänkt för stölden har nu släppts
○ ofta substantiverat
den an­hållne måste få tala med sin advokat
belagt sedan 1526
anhållaanhållande