publicerad: 2021
ansikte
ansiktet ansikten
an|sikt·et
substantiv
●
del av huvudet som omger och innefattar ögonen, näsan och munnen och som utgör viktigaste igenkänningstecken för personen i fråga ibland äv. om motsvarande parti hos människoliknande djur
SYN.
anlete
ansiktsfärg
ett vackert ansikte; hon fick bollen rätt i ansiktet; han blev röd i ansiktet av blygsel; hon var vit i ansiktet av vrede
○
ofta bildligt, spec. i uttryck för förolämpning
hon sade honom rätt upp i ansiktet att han var en idiot
○
spec. äv. med tanke på (dålig) egenskap
nu har han visat sitt rätta ansikte
○
spec. äv. med tanke på relation eller dylikt
hur kan du se mig i ansiktet efter det som har hänt?
○
ibland med tanke på hela personen
många kända ansikten syntes i vimlet; han är institutionens ansikte utåt
bli lång i ansiktet
bli synbart snopengissa om hon blev lång i ansiktet när hon förstod att hon var utelåst
ett slag i ansiktet
se
slag
förlora/tappa ansiktet
förlora sin prestigeden tre veckor långa väntetiden ger tid för återupptagna förhandlingar utan att någon part behöver förlora ansiktet
ge något ett ansikte
synliggöra något (tabubelagt) genom att träda fram och öppet vittna om dett.ex. i tv:
han var en av de första svenskarna som gav aids ett ansikte
rädda ansiktet
rädda sin prestigeförhoppningsvis skulle den nye mittfältaren rädda ansiktet på det förlustdrabbade laget
stå ansikte mot ansikte (med någon/något)
ursprungligen biblisktha (någon/något) omedelbart framför sigi rummet eller dylikt:
efter att tidigare bara talat med varandra i telefon stod de äntligen ansikte mot ansikte; efter flera år i fängelse stod han plötsligt ansikte mot ansikte med friheten