publicerad: 2021  
dänga dängde dängt, presens dänger
verb
däng`a
1 var­dagligt ofta med partikelntill slå hastigt och hårt
någon dänger (till) (någon/något)
någon dänger (till) (någon)
någon dänger (till) (något)
hon dängde till pojken i an­siktet; dänga näven i bordet
belagt sedan 1491 (Skrifter till Läsning för Klosterfolk); fornsvenska dängia 'slå; bulta'; trol. urspr. ljud­härmande; jfr ur­sprung till överdängare
2 var­dagligt häftigt och hörbart svänga hit och dit
något dänger
fönstret stod och dängde hela natten
belagt sedan ca 1775
dängadängande