publicerad: 2021  
1klinka klinkade klinkat
verb
klink`a
● spela ett (sträng)instrument utan att kunna det sär­skilt bra el. för att öva
någon klinkar (på) något
klinka på gitarren; klinka på pianot; klinka skalor
belagt sedan 1697; ljud­härmande; trol. en sidoform till 2klinga
klinkaklinkande, klinkning, 2klink
2klinka klinkan klinkor
klink·an
substantiv
klink`a
1 lås­anordning på dörr i form av en kort, vridbar stång som på­verkar lås­kolven
dörrklinka
lyfta på klinkan
belagt sedan 1600; av lågtyska klinke med samma betydelse; trol. ljud­härmande och besläktat med 1klinka!!
2 mindre brukligt vanligen plur. en­dera delen av människans bak­del
SYN. skinka 2
belagt sedan 1768; jfr nederländska dial. klink 'stjärt hos kvinna eller hon­djur'; trol. nära besläktat med 1klink!!