publicerad: 2021  
förfalla förföll förfallit förfallen förfallna, presens förfaller
för·fall·er
verb
förfall´a
1 fort­skridande starkt försämras mot full­ständig förstörelse
SE förfall 1
något förfaller (till något)
○ sär­skilt om byggnad, i brist på under­håll
huset har fått stå och förfalla; en gammal förfallen kyrka
○ äv. om person, moraliskt och kroppsligt
någon förfaller
han kom i dåligt sällskap och förföll mer och mer
○ äv. hem­falla, hänge sig åt visst klander­värt beteende
någon förfaller till något/sats
någon förfaller till något
någon förfaller till sats
ty­värr förfaller han ibland till över­drifter
belagt sedan 1512–13 (minnessedel om åtgärder att vidta i finska Viborgs län (Grönblad)); fornsvenska forfalla; av lågtyska vorvallen med samma betydelse
2 upp­höra att beaktas
JFR förfall 3
förfallande
något förfaller
låta hela saken förfalla
○ spec. om juridisk före­teelse
målet fick förfalla
belagt sedan 1616 (i juridisk anv.)
3 vanligen i vissa ut­tryck upp­nå slutet på sin löp­tid om lån eller dylikt som ska betalas
SE förfall 2
förfallande
något förfaller
lånet förfaller (till betalning) den sista i månaden
belagt sedan 1669