publicerad: 2021  
förhör förhöret, plural förhör, bestämd plural förhören
för·hör·et
substantiv
förhö´r
1 grundlig ut­frågning i syfte att fast­ställa händelse­förlopp i sam­band med brott eller dylikt
förhörsledare; förhörsprotokoll; korsförhör; polisförhör
förhör (med någon) (om någon/något/sats)
förhör (med någon) (om någon)
förhör (med någon) (om något)
förhör (med någon) (om sats)
in­ledande förhör; hålla förhör; fort­satta förhör med den miss­tänkte; han blev förd till polisen för förhör; i ett nytt förhör med ett av vittnena fram­kom nya och viktiga fakta
○ spec. om viss typ av parlamentarisk ut­frågning (sär­skilt i USA men äv. i Sverige)
senatsförhör
konstitutions­utskottets förhör med utrikes­ministern
belagt sedan 1594; till förhöra
2 grundlig ut­frågning för fast­ställande av kunskaps­nivå i skola eller dylikt
JFR 1prov 2, tentamen
läxförhör
förhör (med någon) (i/om/på något)
förhör (med någon) (i något)
förhör (med någon) (om något)
förhör (med någon) (på något)
skriftligt förhör; muntligt förhör på andra världs­kriget
belagt sedan 1571