publicerad: 2021  
fullmakt full­makten full­makter
full|­makt·en
substantiv
full`makt
● (formellt ut­färdad) befogenhet att ut­öva någon annans lagliga rättigheter på visst om­råde eller dylikt
fullmaktsgivare; fullmaktshavare; framtidsfullmakt; rättegångsfullmakt
fullmakt (för någon) (att+verb)
han hade regeringens full­makt att sluta bindande av­tal
○ äv. om mot­svarande dokument
hon hade full­makten i fickan
○ äv. om (dokument som styrker) rätt att inne­ha viss tjänst
JFR förordnande 1, konstitutorial
belagt sedan 1507 (brev från rikets råd (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)); fornsvenska fulmakt; av lågtyska vulmacht med samma betydelse; till full och makt