publicerad: 2021  
införa införde infört, presens inför
verb
in`föra
1 äv. lös förbindelse, se föra leda eller manövrera in i något
MOTSATS utföra 2
någon inför något (från något) (till något)
in­föra en sond i såret; in­föra vapen i landet
○ spec. importera
SE införsel 1
in­föra ut­ländska varor
○ spec. äv. låta trycka i tidning eller dylikt
nyheten in­fördes på första sidan
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska införa
2 göra bekant med vist kunskaps­område
någon inför någon i något
han in­fördes i algebrans mysterier
○ äv. göra bekant i visst socialt samman­hang
han in­förde dem i stadens sällskaps­liv
belagt sedan 1774
3 (börja) göra all­mänt brukad med av­seende på före­mål, metod, vana eller dylikt
någon inför något
in­föra nya regler; höger­trafik in­fördes i Sverige 1967
belagt sedan 1526
införainförande, införing