publicerad: 2021
1kollektiv
kollektivt kollektiva
kol·lekt·iv
adjektiv
1
som har att göra med en större grupp (personer) som helhet
MOTSATS
individuell
kollektiv bestraffning; kollektiva lösningar av barnpassningsproblemet; hon brukar ta bilen till jobbet men han åker kollektivt (adverbial)
○
särskilt i fråga om gemensamma ansträngningar el. intressen
kollektiv säkerhet; kollektiva insatser; kollektiva ansträngningar; de beslöt att driva fabriken vidare kollektivt (adverbial)
belagt sedan 1799;
av lat. collecti´vus med samma betydelse; jfr ursprung till
kollekt
2
som i singular betecknar ett flertal om substantiv
kollektiva substantiv som "folk"
belagt sedan 1814
2kollektiv
kollektivet, plural kollektiv, bestämd plural kollektiven
kol·lekt·iv·et
substantiv
1
grupp personer som betraktas som en sammanhållen helhet på grund av gemensamma intressen, inre samarbete, sammanhållning utåt etc.
löntagarkollektiv
en reform som är förmånlig för kollektivet av hyresgäster
○
ofta i mots. till personer som avviker från gruppen; med negativ bibetydelse
vanligen bestämd form sing.
JFR
individ
kollektivets tryck; en konstnärsnatur som inte vill underkasta sig kollektivets krav
belagt sedan 1876
2
grupp personer som är samlad kring något gemensamt t.ex. någon verksamhet el. något intresse
jordbrukskollektiv; konstnärskollektiv
○
särskilt om grupp som bildar gemensamt hushåll
bo i kollektiv; hon lämnade sin man och flyttade till ett kollektiv
belagt sedan 1925; vidgad anv. sedan 1965
3kollektiv
kollektivet kollektiver
kol·lekt·iv·et
substantiv
●
substantiv i singular som betecknar ett flertal
exempel på kollektiver är "mygg" och "folk"
belagt sedan 1815