publicerad: 2021  
torp torpet, plural torp, bestämd plural torpen
torp·et
substantiv
[tår´p]
● historiskt mindre, osjälvständig jordbruks­enhet som upp­låtits mot full­görande av vissa arbets­uppgifter åt jord­ägaren ur­sprungligen normalt i form av dagsverksskyldighet
JFR bondgård
kronotorp; soldattorp
torpens barn fick komma upp till herr­gården på jul­afton
○ äv. en­bart med tanke på bonings­huset
○ nu­mera vanligen om mindre stuga på landet som an­vänds som sommar­ställe eller dylikt
sommartorp
de skulle vara på torpet över helgen
ordning på torpet se ordning
belagt sedan 1247 (i ortnamn; (öppet brev utfärdat av abboten i Nydala kloster om ägobyten (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska þorp 'torp; nyodling; gård; by; små­stad'; gemensamt germanskt ord, ev. med grundbet. 'hus'
Röd-Eemeli föddes
i torpets bastu:
smuts och gråt.
Flickan knöt näven
kring hor­ungens strupe:
bättre för dej och
bättre för mej –
men hon blödde och dog. Elmer Diktonius, Röd-Eemeli (i Stark men mörk, 1930); dikten skildrar ett finskt proletär­öde vid 1900-talets början; Röd-Eemeli slutar så småningom sina dagar fram­för en av den vita sidans exekutionsplutoner efter inbördes­kriget 1918