publicerad: 2021  
kvitta kvittade kvittat
kvitt·ar
verb
kvitt`a
1 betala (skuld) genom att räkna av motfordran
SE kvittning 2 JFR utjämna 3
kvittande
någon kvittar något med/mot något
någon kvittar något med något
någon kvittar något mot något
kvitta cykeln mot mopeden
○ äv. bildligt
kvitta ont med gott
belagt sedan 1420 (öppet brev utfärdat av borgmästaren i Stockholm Hans Myntare m.fl. med intyg om ägotransaktioner (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska kvitta; till 1kvitt!!
2 i opersonliga konstruktioner inte ha någon betydelse
det kvittar
nu kvittar det om han kommer, det är än­då för sent; det kvittar (lika) vilken bil du väljer; det kan kvitta om det var 50 eller 100 fel
○ äv. i konstruktion med person­objekt inte ha någon betydelse för
det kvittar (någon)
det kvittar mig (lika) hur han gör
belagt sedan 1769
3 genom­föra kvittning för att den ur­sprungliga skillnaden mellan partierna ska bi­behållas; särsk. i riksdags­sammanhang
SE kvittning 1
kvittande
någon kvittar (något)
belagt sedan 1873