publicerad: 2021  
pik piken pikar
pik·en
substantiv
1 (kraftigare) spets
pikhacka; pikstav; ispik
○ spec. in­om geografi bergs­topp
○ äv. om annan (ofta av­smalnande) av­slutande del av före­mål el. ut­rymme, spec. yttersta ändan av ett segels gaffel
○ spec. äv. om det tre­kantiga ut­rymmet under däck längst för- el. akter­ut i ett far­tyg
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska piker 'spets, udd; vandrings­stav'; urspr. trol. ljudmålande; jfr ur­sprung till peka, picka, 2pigg
2 typ av lång, lätt lans särsk. anv. av fot­soldater under 1500- och 1600-talen
belagt sedan 1635; av franska pique med samma betydelse; etymologiskt samma ord som pik 1
3 yttrande som inne­håller en halvt dold elakhet
JFR sarkasm, spydighet
pika
en pik (om någon/något/sats) (mot/till/åt någon)
en pik (om någon) (mot någon)
en pik (om någon) (till någon)
en pik (om någon) (åt någon)
en pik (om något) (mot någon)
en pik (om något) (till någon)
en pik (om något) (åt någon)
en pik (om sats) (mot någon)
en pik (om sats) (till någon)
en pik (om sats) (åt någon)
en förstulen pik om hans alkohol­vanor
○ spec. i ett skämtsamt ut­tryck (om grov an­tydan)
jag förstod nog piken fast den var fin
belagt sedan 1617; se ur­sprung till pik 1
4 kropps­ställning vid sim­hopp eller gymnastiskt hopp, som känne­tecknas av att benen bildar en tydlig (vanligen rät) vinkel mot bålen
två och en halv volt fram­åt med pik
belagt sedan 1924; av engelska pike med samma betydelse; urspr. samma ord som pik 1