publicerad: 2021  
plikt plikten plikter
plikt·en
substantiv
1 (känsla av) inre tvång eller driv­kraft av moraliskt slag som leder en till önsk­värt handlande, trots att detta kan vara i strid med de egna intressena; ibland mera med tanke på själva handlandet
JFR ansvar, skyldighet
pliktbud; pliktmänniska; fadersplikt; hedersplikt
en bjudande plikt; en tung plikt; göra sin plikt; full­göra sina plikter; svika sin plikt; bli befriad från sina plikter
(någons) plikt (mot någon/något)
(någons) plikt (mot någon)
(någons) plikt (mot något)
plikten (att+verb)
det var hans plikt som med­människa att ta hand om de skadade
○ spec. i ett emfatiskt ut­tryck
det är din förbannade plikt att hjälpa dem!
○ ofta äv. om ren skyldighet (som fast­ställts av myndighet eller dylikt) sär­skilt i sammansättn.
hälsningsplikt; legitimationsplikt; uniformsplikt
med­borgerliga plikter
○ spec. i sam­band med yrkesutövning eller dylikt
läkaren måste ty­värr lämna sällskapet – plikten kallade
○ ibland något skämtsamt (om något an­genämt)
det är mig en kär plikt att över­lämna en liten minnesgåva
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska plikt 'skyldighet; tukt; straff'; av lågtyska plicht med samma betydelse; till pläga
2 något ålderdomligt bötesstraff
○ i sport­sammanhang äv. om ogynnsam på­följd till regel­brott, felslag etc. i sammansättn.
pliktslag; pliktvarv
belagt sedan 1285 stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)
3 rum vid (för)stäv i båt
○ äv. om mindre däck el. toft vid stäven på en öppen båt
belagt sedan 1511 (i sms.; (Stockholms stads tänkeböcker))