publicerad: 2021  
1ruska ruskan ruskor
rusk·an
substantiv
rus`ka
● av­huggen gren med mindre grenar med löv eller barr
granruska; lövruska; tallruska
branden an­greps med ruskorna som doppats i vatten
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska ruska; av ovisst urspr.; ev. bildn. till 2ruska 1
2ruska ruskade ruskat
rusk·ar
verb
rus`ka
1 ofta med partikelnom, utan större betydelse­skillnad häftigt skaka någon el. något
JFR skaka 2
ruskande; ruskning
någon/något ruskar (i/om/på) någon/något
någon ruskar (i) någon
någon ruskar (i) något
någon ruskar (om) någon
någon ruskar (om) något
någon ruskar (på) någon
någon ruskar (på) något
något ruskar (i) någon
något ruskar (i) något
något ruskar (om) någon
något ruskar (om) något
något ruskar (på) någon
något ruskar (på) något
han tog tag i mannens rockslag och ruskade om honom; hon ruskade i hand­taget men porten var låst; hunden for upp ur vattnet och ruskade på sig
○ spec. med av­sikten att väcka någon
han ruskade liv i sin sömnige son
○ äv. försvagat skaka
hon ruskade förundrat på huvudet
belagt sedan 1558; trol. besläktat med no. rysja 'rysa; bäva' samt lågtyska ruschen 'storma fram'
2 märka ut med ruskor
ruskande; ruskning
någon ruskar något (med något)
vägen var ruskad med grankvistar
belagt sedan 1900; till 1ruska
3 var­dagligt i opersonlig konstruktion i vissa ut­tryck vara (regnigt och) otrevligt väder
SE rusk
det ruskar
det hade regnat och ruskat i två veckor
belagt sedan 1805; till rusk
ruska av sig