publicerad: 2021  
kung kungen kungar
kung·en
substantiv
1 i mindre hög­tidligt samman­hang konung
kungafamiljen; kungaparet
(någots) kung kung (av något)
kungen av Sverige; kung Carl Gustaf; en modern kung i tiden; den norske kungen abdikerade; kung Gustav IV Adolf av­sattes
○ äv. om annan härskare, sär­skilt exotisk el. fiktiv så­dan
bergakung; sagokung; älvakung
han var kung på en söderhavsö
○ äv. bildligt om den främste in­om ett om­råde
rockkung; skidkung; tidningskung; utbrytarkung
han var hemma­fixarnas okrönte kung
○ spec. som för­led i många art­namn
kungsflundra; kungsljus; kungstiger; kungsörn
gå/skriva till kungs ålderdomligtrikta en an­sökan till Kungl. Maj:tdvs. regeringen: han skrev till kungs an­gående en jord­ägar­tvist
(ta i) för kung och foster­land (ta i) av alla krafterdet gamla hårdrocks­bandet tog i för kung och foster­land och skapade en fantastisk stämning på konserten
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska kung(er), kort­form av konung
2 spel­kort med bild av kung det näst högsta kortet
JFR dam 1, knekt 1
spader kung; hon tog sticket med kungen
belagt sedan 1745
3 den viktigaste pjäsen i schack som det gäller att sätta matt (resp. skydda)
kungsdrag
kungen stod i schack; vit­spelaren tog risken att behålla kungen i centrum
belagt sedan 1771