publicerad: 2021  
skrocka skrockade skrockat
verb
[skråk`a]
skratta dovt ofta av annan orsak än glädje
skrocka (åt någon)
skrocka belåtet; skrocka för sig själv
äv. om djur fram­bringa ett dovt, kluckande läte
skrockande höns
belagt sedan 1626; sv. dial. skrokka 'skrocka (om höns); prata; sladdra'; av ljud­härmande urspr.; besläktat med skrock
skrockaskrockande, skrockning