publicerad: 2021  
sträcka sig sträckte sträckt, presens sträcker
sträck·er sig
verb
sträck`a sig
1 tänja kroppen för att nå något
sträckande
någon sträcker sig (efter något) någon sträcker sig (någonstans)
någon sträcker sig (till något/att+verb)
någon sträcker sig (till något)
någon sträcker sig (till att+verb)
han sträckte sig efter saltet; barnet sträckte sig upp mot bords­kanten
○ ofta bildligt (möjligtvis) kunna gå med på
jag kan låna dig 10 000 kronor, eventuellt kan jag till och med sträcka mig till 12 000
belagt sedan 1526
2 skada sig genom att tänja kropps­del på fel­aktigt sätt
SE sträckning 1
någon sträcker sig
han råkade sträcka sig i det sista hoppet
belagt sedan 1914
3 ha viss rumslig om­fattning åt huvud­sakligen ett håll
SE sträckning 2
något sträcker sig någonstans/tid
något sträcker sig någonstans
något sträcker sig tid
hans ägor sträckte sig flera kilometer i nord-sydlig riktning; national­parken sträcker sig ända till gränsen
○ äv. i fråga om tid
berättelsen sträcker sig över tre generationer
belagt sedan 1523; fornsvenska sträkkia sik