publicerad: 2021  
tjuta tjöt tjutit, presens tjuter
verb
tju`ta
● ge ifrån sig ett starkt, genom­trängande ljud i högt ton­läge om person, djur el. annan före­teelse; äv. i opersonlig konstruktion
JFR 1gny, yla
det/något/någon tjuter
någon tjuter
något tjuter
det tjuter
hunden tjöt om nätterna; stormen tjöt; han tvär­bromsade så att det tjöt i däcken
○ äv. något ut­vidgat, spec. var­dagligt (ljudligt) storgråta
någon tjuter
en liten skråma är väl inget att tjuta så för
○ spec. äv. i ut­tryck för kraftigt skratt
någon tjuter (av något)
barnen tjöt av skratt
tjuta med ulvarna se ulv
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska þiuta; gemensamt germanskt ord av ljud­härmande urspr.
tjutatjutande, tjut