publicerad: 2021  
underlåta underlät underlåtit underlåten underlåtna, presens underlåter
verb
un`derlåta
● (mot förväntan) inte ut­föra viss handling eller dylikt
JFR avstå, försumma
någon underlåter något/att+verb
någon underlåter något
någon underlåter att+verb
han under­lät att till­kalla polisen; läkaren under­lät att upp­lysa patienten om medlets bi­verkningar; han under­lät att informera arbets­givaren om sina bi­sysslor
○ äv. försvagat, sär­skilt i nekande samman­hang låta bli
jag kan inte under­låta att ut­tala min förvåning
belagt sedan 1589; av lågtyska underlaten, tyska unterlassen med samma betydelse
underlåtaunderlåtande, underlåtelse, underlåtenhet