SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1å substantiv å:et, plur. å:n el. å, best. plur. å:na tjugosjunde bok­staven i vårt alfabete Nollsedan 1717
2å substantiv ~n ~ar å·armindre eller medel­stort vatten­drag vanligen större än bäck men mindre än älv geogr.JFRcohyponymflod 1 en slingrande åån svämmade översam­hället växte upp kring de kraftrika forsarna i ångå över ån efter vattengöra sig o­nödigt besvärkompetensen finns i Sverige, så var­för gå över ån efter vatten och leta efter expertis utom­lands? sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. a; gemens. germ. ord, med mot­svarighet i lat. aq´ua ’vatten’
3å preposition med position som direkt an­sluter till övre sidan av visst före­mål e.d. formellt; mindre brukl. ut­om i vissa ut­tryckNollJFRcohyponym1på 1 mest betr. abstrakt positionåliggandeåsättaåvilaäv. mycket försvagati vissa ut­tryck undra vad som är å färdeå ngns sidasesida 1 å ngns vägnarsevägnar sedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandvanligen runform o, vanligen övrig runform a, fornsv. a; gemens. germ. ord, mot­svarande bl.a. grek. ana´ ’upp’; jfr an
4å el. åhåh interjektion 1det var inte väntat! som ut­tryck för förvåning e.d. NollÅ, är det möjligt?Å ― på det viset!ofta som ut­tryck för förtjusning, förtvivlan el. liknande starkare känslaå så vackert!å så dumt sagtå min Gudsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. a; jfr ah 2i vissa ut­tryck det skulle man kan­ske kunna säga som ut­tryck för en måttligt hög grad av ngt; både positivt och negativt NollDet tycks nappa bra ― Å jaMår du inte riktig bra? ― Å nejHur står det till? ― Å bevarsibl. äv. all­mänt förstärkandeå jo, säg som det är nu!sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelser