SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ö`rn substantiv ~en ~ar örn·entyp av stor rov­fågel med långa breda vingar, kraftig näbb och grova klor samt vanligen fjäder­klädda ben; vanligen betraktad som den mäktigaste fågeln zool.örnboörnkloörnnästehavsörnkungsörnörnens majestätiska flyktofta om mot­svarande bild, särsk. i vapen el. på stridsteckendubbelörnen emaljerad örn på locketden tyska örnenäv. bildligtvanligen i sammansättn. örnblickörnnäsaörnprofilfläkt örnheraldisk bild av örn sedd fram­ifrån med ut­spända vingar och åt sidorna ut­sträckta fötter samt med huvudet i profilsedan 1000-taletrunsten, Gripsholm, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform arni (dat.), fornsv. örn; gemens. germ. ord, besl. med grek. or´nis ’fågel’, i ornitolog Den vaknade örnen.Titel på dikt av Esaias Tegnér (1815; om Napoleon)