SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ös´ter substantiv ~n öst·ern1endast obest. f. det väder­streck som överens­stämmer med den upp­gående solens (genom­snittliga) läge dvs. i 90 graders vinkel mot nord-syd­linjen geogr.SYN.synonym1öst 1 österifrånösterutfönstret vetter mot östersolen går upp i östersedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. öster; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. auro´ra ’morgon­rodnad’ 2östra delen av visst land eller om­råde geogr.i öster är landet bergigt○särsk. (i best. f.) om OrientenÖsterns mystikFjärran Östernsedan ca 1500Josua bok, Domare boken
2ös´ter adverb öst·er●i den upp­gående solens (genom­snittliga) riktning eg. så­dan den är vid dag­jämningarna geogr.SYN.synonym3ost gården låg öster om bynde seglade öster utsedan 800–900-taletrunsten, Västra Stenby, Östergötlandvanligen runform austr, fornsv. öster