tryckår: 2009
1ös´ter
substantiv ~n
öst·ern1endast obest. f.
det väderstreck som överensstämmer med den uppgående solens (genomsnittliga) läge
dvs. i 90 graders vinkel mot nord-sydlinjen
geogr.SYN.synonym1öst 1
österifrånösterutfönstret vetter mot östersolen går upp i östersedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. öster; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. auro´ra ’morgonrodnad’
2östra delen av visst land eller område
geogr.i öster är landet bergigt○särsk. (i best. f.) om OrientenÖsterns mystikFjärran Östernsedan ca 1500Josua bok, Domare boken
2ös´ter
adverb
öst·er●i den uppgående solens (genomsnittliga) riktning
eg. sådan den är vid dagjämningarna
geogr.SYN.synonym3ost
gården låg öster om bynde seglade öster utsedan 800–900-taletrunsten, Västra Stenby, Östergötlandvanligen runform austr, fornsv. öster

2ös´ter
