SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
svikt substantiv ~en ~ar svikt·en1knappast plur. böjlighet och stor förmåga att åter­gå till utgångs­läge NollJFRcohyponymspänstcohyponymfjädring det var bra svikt i trampolinendet var härlig svikt i gymnastik­skornaäv. om spänstigt och kraft­fullt sätt att gåhan hade svikt i stegensedan 1693se svikta 2(hopp­ställning med) fjädrande ansatsplanka för (låga) sim­hopp sport.JFRcohyponymtrampolin svikthoppsedan 18593ofta i sammansättn. funktions­nedsättning hos ett organ Nollhjärtsviktnjursviktsedan 1959 (i sammansättn.)