SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
begra´va verb begravde äv. begrov, begravt, begravd äv. begraven, begravda äv. begravna, pres. begraver be·grav·er1ofta pass. el. perf. part. lägga (stoftet av ngn) till slutlig vila i jorden vanligen i sam­band med en ceremoni relig.SYN.synonymgravlägga JFRcohyponymbisättacohyponymgravsätta han ligger begravd på en kyrko­gård i Göte­borghan begravdes i stillhethon är död och begraven sedan många åräv. i fråga om del­tagande vid el. förrättande av ceremoninJFRcohyponymjordfästa vilken präst begravde henne?ofta bildligtlämna åt glömskan, låta försvinna begrava gammalt grollbegrava strids­yxanplanerna på svenska kärn­vapen begravdesbegrava ngn/ngt (i ngt)ligga en hund begravensehund sedan 1409öppet brev utfärdat i Uppsala av rådmansänkan Kristina Rythersdotter om jordförsäljning (Svenskt Diplomatarium)fornsv. begrava; av lågty. begraven med samma betydelse; jfr grava 2vanligen pass. el. perf. part. full­ständigt täcka över med löst material; spec. med följden att människor skadas el. dör utstr.de begravdes under spillrorna av husetmånga blev levande begravda vid jord­bävningenäv. ut­vidgatfynden kan ha legat begravda i ständig snö och isäv. bildligtofta skämts.de befarade att kontoret skulle begravas under ett berg av papperbegrava ngn/ngtsedan ca 1730Subst.:vbid1-115365begravande