SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
beja´ka verb ~de ~t be·jak·arsvara ja på ngn fråga etc. komm.vanligen bildligtvara positiv till, väl­komna bejaka sin sexualitetnu­mera vågar han bejaka barnet in­om sigbejaka ngt/SATSsedan 1508brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. beiaka; jfr jaka Subst.:vbid1-115708bejakande, vbid2-115708bejakning