SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1bi adverb 1vanligen i sammansättn. kvar i samma till­stånd, läge etc. Nollbibehållasedan 1726fornsv. bi; av lågty. bi ’bred­vid’ (ty. bei, eng. by); en o­betonad sido­form är prefixet be- i beakta m.fl. 2i vissa ut­tryck och i sammansättn. med bromsande verkan från vinden; i fråga om segel­fartyg och yachter sjö.ligga bidreja bisedreja sedan 16853i sammansättn. och ett ut­tryck som hjälp i fara, verksamhet etc. ngt högt.Nollbidragbiståbiträdastå ngn bihjälpa eller stödja ngnhan stod dem bi i farans stund sedan ca 1430 (i bi­sittare)Själens tröstDen gamla krukan – hon står ännu bi.Carl Snoilsky, Gammalt porslin (i Sonetter, 1871)
2bi substantiv ~et, plur. ~n, best. plur. ~na bi·ettyp av hårig, gadd­försedd insekt som samlar pollen och nektar och är viktig för växternas befruktning; ofta samhälls­bildande; särsk. om det honungs- och vaxproducerande tam­biet; i fack­språk äv. om humlan zool.JFRcohyponymgetinghyponymvisehyponymdrönarecohyponymhumla bisvärmhonungsbisnyltbisociala binsolitära binett sövande surr från binaarg som ett bisearg 1 blommor och binse1blomma 1 flitig som ett biseflitig sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bi, by; gemens. germ. ord, trol. ljud­härmande med bet. ’surr’