SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
blå adjektiv ~tt, best. f. och plur. ~ el. ~a som har färg som liknar klar himmel en av grund­färgerna, vanligen upp­fattad som kall admin.färg.JFRcohyponymgrön gråblåhimmelsblåisblåmörkblåblå himmelhavet är all­deles blåtthon har blåa ögon som sin moräv. om mindre klar färg som skiftar i blått, särsk. på hudblåfrusenhon tog i så att hon blev blå i an­siktetofta bildligt, med ton­vikt på av­lägsenhet, dröm­likhet el. melankolibort­om de blå bergenromantikens blå blommaibl. äv. som symbol för förnämhet el. konservatismJFRcohyponymbrun 2cohyponymröd en mycket mörkt blå moderatibl. substantiverathon går gärna klädd i blåttsoffan gick i blåttspec. om himlen, rymden etc.han skådade längtans­fullt ut i det blåblå korundsekorund blå timmensetimme 1 blått blodseblod blått ögaseöga 1 slå blå dunster i ögonen på ngnsedunst 1 slå sig gul och blåsegul som en liten blåväldigt i­härdigtvard.han städade som en liten blå in­för släkt­kalaset vara helt i det blåvara helt verklighets­främmandemånga mopedister är helt i det blå och verkar inte veta att trafik­reglerna även gäller dem sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. bla(r); gemens. germ. ord av o­känt urspr.; ev. besl. med lat. fla´vus ’gul; blond’