SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bus substantiv ~et bus·et1handlingar som bryter mot ngn ordnings­regel ofta ut­förda på skoj av barn el. ungdomar vard.tid.JFRcohyponymodygdcohyponymofogcohyponymrackartyg busfasonerbusungehitta på busgöra busde levde bus i klass­rummetden vanliga Halloweenfrågan ”bus eller godis?”äv. om allvarligare ordningsbrottbuslivdet var mycket bråk och bus i Marstrand på midsommar­helgenäv. som all­mänt förstärkande för­led i sammansättn.vard.busenkelbuskulsedan 1708till busa 2vanligen best. f. organiserad brottslighet vard.jur.om inte polisen får förstärkningar tar buset översedan åtm. 1970-talet