SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bu`se substantiv ~n busar bus·en(mans)person som märkbart bryter mot viktigare ordnings- och uppföranderegler och där­till är all­mänt o­trevlig psykol.yrk.JFRcohyponymbråkmakarecohyponymflåbuse lång­håriga, skrikande busarbusarna i hamnenäv. all­männare och mindre allvarligt; äv. om pojkeklassens busei idrottssammanhang ibl. med mer positiv inne­bördsvår­stoppad spelare laget behöver en buse längst framsedan 1779av lågty. busemann ’tomte; spöke; fågel­skrämma’