SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
däng`a verb dängde dängt, pres. dänger däng·er1ofta med partikelntill slå hastigt och hårt vard.komm.hon dängde till pojken i an­siktetdänga näven i bordetdänga (till) (ngn/ngt)sedan 1491Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. dängia ’slå; bulta’; trol. urspr. ljud­härmande; jfr överdängare 2häftigt och hörbart svänga hit och dit vard.Nollfönstret stod och dängde hela nattendängasedan ca 1775Subst.:vbid1-139856dängande