SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dofta [dåf`-] verb ~de ~t doft·ar1sända ut doft bot.med.zool.JFRcohyponymlukta 1 i en silver­pokal doftade ett fång röda rosorofta i opers. konstr.det doftade av hyacinter i rummetngn gång äv.(försöka) förnimma doften av ngt hon doftade på rosornadofta (ngt), dofta (av/på ngt)sedan 17492strö över en kaka e.d. kokk.dofta flor­socker över semlornadofta ngtsedan 1845Subst.:vbid1-136619doftande, vbid2-136619doftning (till 2); doft (till 1)