SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1gen adjektiv ~t nästan en­bart komp. och superl. för­utom i sammansättn. kort om färd­väg e.d. i jäm­förelse med annan Nollgenvägta den genaste vägendet blir genare att gå genom skogensedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn.)Westmanna-Lagenfornsv. gen, gän, gin ’rak; bekväm’; gemens. germ. ord; jfr framgent, gagn, genast, 1genom, igen, ogin
2gen substantiv ~en ~er [je´n-] gen·enenhet i kromosom som bär arvs­anlag biol.JFRcohyponymarvsmassa informationen i genernagenerna från mamman och pappan blandas hos barneni sammansättn. ibl.gen­tekniskt förändrad genmajsgenmatofta friare i ut­tryck för ärvd el. särsk. karakteristisk egenskapjul­firande med skinka och tomte sitter i de svenska genernahans pappa och mamma var lärare, så han har pedagogiken i genernasedan 1913modern bildn. till lat. gen´us ’här­komst; släkte’; jfr genus