SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
grus substantiv ~et grus·etmaterial som består av grov­korniga stenpartiklar upp­kommet genom vittring el. malning; anv. som fyllnads­material, för dränerande beläggning m.m. numism.trafik.JFRcohyponymsandcohyponymjord 1cohyponym1lera grusbeläggninggrusgropgrusgånggrusvägfyllningsgrusmorängrusstrandgruskratta gruset på trädgårds­gångengruset knastrade under hennes fötterspec. som under­lag på tennis­banorgrus är det långsammaste under­lagetfranska mästerskapen spelas på grusäv. bildligt, spec. i ut­tryck för förstörelse e.d.störta i grusetresa sig ur grusetstaden förvandlades till grus och askaspec. äv. om ngt relativt värde­löst, särsk. om små­myntvard.spec. äv. om värde­lös information vid datasökningom man inte har några begränsningar vid sökningen får man en massa grusgrus i maskinerietsmärre hinder eller o­lägenhet i viss processförst gick sam­arbetet bra, men sen kom det grus i maskineriet ha grus i ögonenha trötta eller an­strängda ögonmed grus i ögonen vinglade han i­väg till köket för att sätta på kaffe sedan ca 1430Själens tröstfornsv. grus; av lågty. grus ’grovt krossade stenar’; jfr gryn, gryt, gröt