SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gryt substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en gryt·ethåla som an­vänds som bo­plats eller till­flykt av vissa djur t.ex. grävling, räv, utter el. vild­kanin; ofta ut­grävd (i back­sluttning) av djuret självt och försedd med ett system av gångar zool.JFRcohyponym1kula 2cohyponymlyahyperonym2bo 1 grythundjordgrytstengrytgrävlingen låg stilla i sitt gryt för att lura jägarensedan 1520-taletgemens. germ. ord, urspr. ’ngt krossat, sönder­malt’; besl. med sv. dial. grut ’grus; små­sten’; jfr grus, 1gry, gryn, gröt