SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
holk [hål´k] substantiv ~en ~ar holk·en1konst­gjort bo för hålbyggande (små)fåglar t.ex. i form av en hop­spikad liten täckt låda el. ett ur­holkat stycke av en träd­stam med ingångs­hål zool.JFRcohyponymrede 1 starholkträholken holk bör sitta i lä och gärna vara riktad åt södersedan 1835jfr fornsv. holker ’ur­holkat före­mål’; bildn. till hål 2krans av fjällika hög­blad runt blom­korg hos vissa växter bot.SYN.synonymblomholk holkfjällsedan 18323typ av större handels­fartyg under medel­tiden histor.sjö.äv. om gammalt, ut­tjänt far­tyg, t.ex. anv. som förråds­fartygåld.sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. holker; av lågty. holk ’större lastskepp’; trol. identiskt med holk 1-2 Tjo, vad det var livat i holken i lördags.Titel på sång av Povel Ramel (1948)