publicerad: 2021  
infalla inföll infallit infallen infallna, presens infaller
verb
in`falla
1 någon gång lös förbindelse, se falla in tids­mässigt vara förlagd till viss tid­punkt, viss vecko­dag eller dylikt
något infaller tid
jul­afton in­faller i år på en ons­dag
belagt sedan 1619; fornsvenska infalla 'an­falla'
2 äv. lös förbindelse, jfr falla in skjuta in (yttrande) som kortare bi­drag till sam­tal ibland under en paus i någon annans yttrande
JFR avbryta
någon infaller sats
"Det är själv­klart", in­föll han irriterat
belagt sedan 1751
3 äv. lös förbindelse, se falla in tränga in spec. om militär styrka eller dylikt
några infaller någonstans
fienden in­föll i landets norra delar
spec. äv. om ljus­strålar
något infaller någonstans
ljuset in­faller snett upp­ifrån; den in­fallande strålen bryts i linsen
belagt sedan 1385 (Klosterläsning); fornsvenska infalla
infallainfallande