SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jäv substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en jäv·etan­märkning mot rättsligt an­språk särsk. mot en persons behörighet i ngt juridiskt av­seende, då det an­ses före­ligga risk för partiskhet jur.jävsanledningjävsförklaringjävsgrunddomarjävvittnesjävan­mäla jävförsvaret an­förde jävå­klagaren in­lade jäv mot att svarandens kompanjon an­vändes som vittnejäv (mot ngt/ngn)sedan 1564 i sin nuv. bet.jfr fornsv. iäf ’tvivel’; trol. substantivering av en konjunktion mot­svarande eng. if ’om, huru­vida’