publicerad: 2021  
kånka kånkade kånkat
verb
kånk`a
● bära (något tungt) med stor möda
någon kånkar något (någonstans)
någon kånkar (på någon/något)
någon kånkar (på någon)
någon kånkar (på något)
någon kånkar iväg (med något)
han kånkade kassarna upp­för trapporna
○ ibland med ton­vikt på åt­följande rörelse med partikel, t.ex.iväg
hon kånkade iväg med res­väskan
belagt sedan 1783; sv. dial. kanka, kånka 'streta med något tungt; vackla; gå långsamt'; av ovisst urspr.
kånkakånkande