SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ka`na substantiv ~n kanor kan·ansmal (ofta sluttande) is­bana spel.åka kanaäv. om annan (sluttande) bana med glidegenskapervattenrutschkanasedan ca 1755trol. bildlig anv. av sv. dial. kana ’(hyvel)spån’; trol. samma ord som fornsv. kani, lågty. kane ’liten båt’; jfr da. kane ’kappsläde’
2ka`na verb ~de ~t kan·arofta med partikel, t.ex.ned, omkring, över glida (ned­åt eller fram­åt) på is el. annat halt under­lag spel.JFRcohyponym2halka kana ner­för bergs­sidankana om­kring på isenhan kanade över den frusna vägenkana (ner/omkring) (ngnstans), kana (över ngt)sedan 1745Subst.:vbid1-202628kanande