SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kar substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kar·etstörre behållare för vätska för tvätt, bad o.d., vanligen runt el. av­långt, ofta öppet hush.JFRcohyponymbalja 1hyperonymbehållare karbadbadkarbykkarmäskkarsköljkartappa upp varm­vatten i karetäv. ngt ut­vidgatvanligen i sammansättn. brunnskaröskaräv. om mindre kärl för torra varor (mest i sammansättn.)rökelsekarsaltkarsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kar ’kista; kärl’; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’ngt att bära i’; jfr kärl