SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
karl [ka´r] substantiv ~en el. ~n, plur. ~ar karl·enman särsk. med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning psykol.yrk.JFRcohyponym1man 1 karlgörakarltokigfruntimmerskarlkraftkarlen bra karlen stilig karlvilken karl!en kraftigt byggd karlhan är ingen riktig karlibl. ngt ned­sätt., särsk. i kvinnors språkkarlslokja se karlar!äv. om man betraktad som arbets­kraft e.d.arbetskarlgårdskarlde fick hyra några extra karlar för jobbettvå karlar till på den här sidan!stå i giv­akt, karl!(göra ngt) som en hel karl(visa samma förmåga) som en vuxen manom kvinna el. barnhon äter som en hel karl; hon lyfter tyngder som en hel karl vara karl för sin hattstå för sin mening eller sitt handlandeäv. för att uttrycka visad duglighet e. d.han tog sitt an­svar och visade att han var karl för sin hatt sedan 1000-taletrunsten, Högby, Östergötlandrunform karl, fornsv. karl ’man; gubbe; bonde’; gemens. germ. ord, urspr. ’gammal man’