SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kil substantiv ~en ~ar kil·enett enkelt redskap vars aktiva del är ett spets­vinkligt stycke av trä, järn e.d. och som drivs in i mellan­rum e.d. för att lyfta, stötta el. bräcka i­sär tekn.verkt.sprängkilhon klöv ved­träet med kilhan slog in en kil under ställningen så att den stod stadigtäv. om ngt som liknar en kilkilklackkilskriftdriva in en kilskapa o­sämja och splittringdebatten om homo­äktenskap drev in en kil mellan partierna i alliansen sedan 1499inventarieförteckning på finska Nyslott (Arwidsson)fornsv. kil; trol. av lågty. kil med samma betydelse, urspr. ’ngt som klyver’