tryckår: 2009
kil
substantiv ~en ~ar
kil·en●ett enkelt redskap vars aktiva del är ett spetsvinkligt stycke av trä, järn e.d.
och som drivs in i mellanrum e.d. för att lyfta, stötta el. bräcka isär
tekn.verkt.sprängkilhon klöv vedträet med kilhan slog in en kil under ställningen så att den stod stadigt○äv. om ngt som liknar en kilkilklackkilskriftdriva in en kilskapa osämja och splittring
debatten om homoäktenskap drev in en kil mellan partierna i alliansen
sedan 1499inventarieförteckning på finska Nyslott (Arwidsson)fornsv. kil; trol. av lågty. kil med samma betydelse, urspr. ’ngt som klyver’
