publicerad: 2021  
kind kinden kinder
substantiv
● mjuk del av an­siktet på båda sidor av näsan och munnen
rosiga kinder; han kysste sin mor på kinden; han smekte henne ömt på kinden; hon hade charmiga smil­gropar i kinderna
○ spec. i ut­tryck för kindernas (till­fälliga) ut­seende som tecken på förlägenhet el. annan stark känsla
med rodnande kinder erkände hon allt; han läste hennes brev med blossande kinder
○ ibland med tanke på hela an­siktet
han var blek om kinden efter olycks­tillbudet
vända andra kinden till ur­sprungligen biblisktinte ge igenhan hade svårt att vända andra kinden till när han blev hårt provocerad av mot­ståndarna
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska kin; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. gen´a 'kind', grek. gen´ys 'haka'