SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1kis [çi´s] substantiv ~en ~er kis·entyp av mineral som inne­håller ett eller flera av ämnena svavel­kis, koppar­kis och magnetkis mineral.sedan 1552av ty. Kies ’grus’; jfr kisel
2kis [ki´s] substantiv ~en ~ar kis·enpojke vard.yrk.en tuff kissedan 1910av månsing kis ’äldre man; hus­fader’; av o­visst urspr.