publicerad: 2021  
1trasa trasan trasor
tras·an
substantiv
tra`sa
1 sönder­rivet tyg­stycke
linnetrasa
falla i trasor; kläderna var i trasor efter slags­målet
äv. om liknande tyg­stycke för återanvändning vanligen i sammansättn.
trasdocka; trastäcke
äv. om helt klädes­plagg som är mycket slitet el. omodernt
klänningstrasa
hon gick jämt klädd i samma gamla trasa
äv. bildligt om helt ut­sliten person
människotrasa
han kände sig som en trasa efter allt nattvak
bli till sig i trasorna bli väldigt entusiastisk
ha en trasa med i byken vara in­blandad (i betänklig verksamhet)han miss­tänktes ha haft en trasa med i byken i en smugglings­affär
belagt sedan 1615; sv. dial. trasa, trase; nord. ord, urspr. trol. 'ngt kluvet, slitet'; jfr ur­sprung till trasig
2 stycke av grövre tyg (eller syntetiskt material) som an­vänds för ren­göring
en våt trasa; hink och trasa för ren­göring av golvet
belagt sedan 1709
2trasa trasade trasat
verb
tra`sa
vanligen med partikelnsönder riva (sönder) till trasor
trasa (sönder) något
klänningen trasades sönder i buskaget
äv. bildligt förstöra något, ofta genom något slags sönderdelning
hans kropp trasades sönder vid olyckan; oron trasade sönder hennes nerver
belagt sedan 1847
trasatrasande