SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
le verb log lett, pres. ler låta mun­giporna dra sig utåt-uppåt som tyst tecken på munterhet eller vänlighet vanligen led­sagat av vissa an­dra ansiktsrörelser kring näsan och ögonen komm.JFRcohyponymsmilacohyponymskratta smålehon log åt den enkla lustighetenhan hälsade, och hon log vänligt till svarmunnen log, men ögonen log inteäv. som tecken på negativ attitydhånlehon log sarkastisktäv. bildligt om (positiva) före­teelser som upp­levs som personifieradelyckan log mot demi pres. part. spec.till­talande för ögat ett leende landskapäv. i ett ut­tryck för (tänkt) belåtenhet hos av­liden personHamletföreställningen är lysande och vi kan förmoda att Shakespeare ler i sin himmelle (åt ngn/ngt/SATS), le (mot ngn)le i mjuggsemjugg sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. le(a) ’skratta; le’; gemens. germ. ord; ljud­härmande; jfr löje Subst.:leende Du ler med vita tänder och läppars röda glans, och blickens ny sig tänder, som aldrig nedan fanns.Erik Axel Karlfeldt, inledningsraderna till Du ler (i Fridolins visor, 1898)