SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
pu`ka substantiv ~n pukor puk·anett stort slag­instrument som består av en kittel­formad resonanskropp över­spänd med skinn, som slås an med pinnar med klot­formade huvuden musikJFRcohyponym1trumma 1 pukpinnepukslagaremed pukor och trumpeterpå ett festligt och entusiastiskt sättoch ofta med ståtlig inramning o. d.av­talets under­tecknande firades med pukor och trumpeter sedan 1579av lågty. puke med samma betydelse; av om­diskuterat urspr.; ev. ljud­härmande