SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
re`vben substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en rev|­ben·etett­dera i en grupp tunna, platta ben som ut­går från rygg­raden och till­sammans bildar bröst­korgen hos människan och an­dra ryggrads­djur med.revbensbrottrevbensfrakturhan var så mager att revbenen syntessedan senare hälften av 1300-taletHästläkedom i En Antecknares Samlingarfornsv. rifben; till 1rev 3