SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
rit substantiv ~en ~er rit·enhandling som har symbolisk betydelse i visst (religiöst) samman­hang och som måste ut­föras enligt noga fast­ställt mönster särsk. vid beskrivning av utom­europeiska religionerrelig.JFRcohyponymceremonicohyponymkulthandlingcohyponym1kultcohyponymritual fruktbarhetsritreligiösa ritermagiska riterhedniska riterpojkarna måste genom­gå en rit för att upp­tas bland männenäv. all­männaredet manliga kamratskapets ritersedan 1795av lat. ri´tus ’helig sed­vänja’; jfr ritual